Om kassaflöden, styrelse, egenpension och värderingstillfällen
Inledning
När företagstillgångar ingår i ett giftorättsgods flyttas skilsmässan oundvikligen till bolagsrättens domän. Där fördelning i vanliga förmögenhetsrättsliga förhållanden främst är en räkneövning, berör den vid företag styrning, finansieringsstruktur och skattemässig kontinuitet.
Kärnfrågan är inte enbart hur fördelningen ska ske, utan under vilka förutsättningar fördelning kan ske utan att företagets kontinuitet väsentligt undergrävs. Det kräver en sammanhängande bedömning av kassaflöden, styrelsebefogenheter, pensionsförpliktelser, värderingsmetodik och latenta skatteskulder. En isolerad ansats av en av dessa faktorer leder nästan alltid till störningar på andra håll i systemet.
Bärkraft och kassaflöden: skillnaden mellan resultat och likviditet
I diskussioner om underhållsbidrag och fördelning söker man fortfarande ofta stöd i det bokföringsmässiga resultatet. Den utgångspunkten missar skillnaden mellan vinst och likviditet.
Det operativa kassaflödet utgör den relevanta utgångspunkten för bedömningen av den faktiska betalningsförmågan. Investeringar, förändringar i rörelsekapitalet och finansieringsåtaganden kan medföra att ett vinstdrivande företag trots detta genererar begränsade fria kassaflöden. Det fria kassaflödet — dvs. det belopp som återstår efter investeringar för löpande underhåll och nödvändiga finansieringsbelastningar — bestämmer det faktiska utrymmet för privata uttag och skyldigheter avseende överföring/omfördelning.
En värderings- eller underhållsöverenskommelse som inte tar hänsyn till denna likviditetsrealitet skapar en spänning mellan förmögenhetsrättsliga anspråk och bolagsrättslig kontinuitet.
Pension i egen regi och skattemässiga sanktionsrisker
För direktörer som är huvudaktieägare förtjänar den (historiska) egenpensionen i egen regi särskild uppmärksamhet. Ekonomisk underfinansiering är ingen ovanlighet i en miljö med låga räntor. Om pensionsrättigheter efterges i materiell mening i samband med skilsmässan kan detta kvalificera som en otillåten handling i skatterättslig mening.
Sanktionen är betydande: beskattning av värdet på marknaden (värde i det ekonomiska kretsloppet), ökat med revisi ränta. Den sammanlagda skatteeffekten kan uppgå till cirka 72 %. Den civilrättsliga strävan efter en slutlig avveckling kan därmed kollidera med tvingande skattemässiga följder.
Därtill kan en avsättning till förmån för den tidigare partnern, i situationer av strukturell underfinansiering och spänningsskapande effekt, ge upphov till bedömning enligt skälighet och god tro. Utdelningspolicy och förhållandet i löpande räkning ska i detta sammanhang bedömas kritiskt, eftersom de påverkar täckningsgraden och därmed den skattemässiga riskprofilen.
Förvaltningsbehörighet och förvaltningsregim vid upplösning
Frågan om vem som är behörig att vidta förvaltningsåtgärder avseende företagets tillgångar är inte enbart teoretisk. Åtgärder som faller utanför den normala driften av verksamheten – såsom pantsättning eller omstruktureringar – kan omfattas av ett krav på samtycke.
Efter upplösningen av förmögenhetsgemenskapen uppstår en mellanfas där bodelning ännu inte har ägt rum, men där företaget måste fortsätta att fungera. Under denna period måste en balans hittas mellan styrbarhet och skyddet av den icke-företagande makens förmögenhetsställning. Transparens och återhållsamhet är här inte bara försiktighetsrekommendationer, utan förutsättningar för rättsligt giltigt beslutsfattande.
Fördelning och ansvar
Skulder fördelas inte som en tillgång, men ansvarsförhållandet mellan de tidigare makarna förblir i princip oförändrat. Solidariskt ansvar kan kvarstå efter upplösningen, dock så att regressrätten är begränsad till det som erhållits genom bodelningen.
Ur ett bolagsrättsligt perspektiv är en skyndsam tilldelning av företagets tillgångar till företagaren ofta att föredra. En långvarig odelad situation skapar osäkerhet hos borgenärer och kan försvaga företagets finansieringsmöjligheter.
Värdering: metod, värderingsdag och finansierbarhet
Ett företags värde är kontextberoende. Vid skilsmässosituationer står vanligtvis fortsatt drift i centrum, vilket innebär att likvidationsvärden är mindre relevanta än going concern-värderingar.
Gängse metoder är tillgång–skuldsättningsmetoden, vinstmultipelmetoden och kassaflödesanalys (DCF). Särskilt DCF-metoden stämmer överens med principen om kontinuitet, men är känslig för antaganden om framtida kassaflöden och den använda kapitalkostnaden (WACC). Valet av metod och parametrar bör motiveras uttryckligen och på ett kontrollerbart sätt.
Värderingstidpunkten utgör en separat diskussionspunkt. Att ansluta till tidpunkten för den faktiska bodelningen är det naturliga valet, såvida inte rimlighet och skälighet kräver ett annat datum. Det avgörande är dock att det valda värdet måste vara finansierbart. En teoretiskt korrekt värdering utan reella finansieringsmöjligheter är juridiskt tänkbar, men ekonomiskt instabil.
Latenta skatteanspråk
Latenta skatteskulder påverkar nettoförmögenhetsställningen väsentligt. Frågan om dessa ska beaktas nominellt eller som ett kontantvärde kan ändra utfallet av fördelningen avsevärt.
Avgörande är konsekvens: den skattemässiga latensen ska värderas i linje med den valda värderingsgrunden för den underliggande tillgången. Dessutom är det av betydelse om och inom vilken tid realisering är sannolik. En omotiverad eller inkonsekvent hantering av skattemässig latens gör resultatet sårbart vid en rättslig prövning.
Ofta förekommande misstag
I praktiken återkommer vissa strukturella missuppfattningar. För det första att likställa vinst med tillgänglig likviditet. Detta leder till förpliktelser som inte stämmer överens med det faktiska kassaflödet.
Vidare underskattas samtyckeskravet vid icke-normala förvaltningsåtgärder, med risk för ogiltigförklarbarhet och internrättsliga ansvarsfrågor.
Dessutom bedöms ekonomisk underfinansiering av eget pensionssparande (pension i egen förvaltning) inte tillräckligt ur ett skatteperspektiv, vilket medför att sanktionsrisker förbises.
Även latenta skattefordringar tas inte alltid upp konsekvent eller med tydlig motivering vid värderingen.
Slutligen presenteras ofta ett värderingsresultat utan att det prövas mot finansieringsverkligheten, vilket undergräver genomförbarheten av bodelningen.
Slutsats
En företagares skilsmässa kan inte reduceras till en civilrättslig fördelningsfråga. Den berör själva strukturen och kontinuiteten i företaget. Kassaflöden, styrning, skattemässiga risker och värdering utgör ett integrerat system; ingrepp i en komponent påverkar de andra.
En juridiskt hållbar och ekonomiskt genomförbar avveckling kräver därför ett enhetligt angreppssätt, där värdering, skattemässig hantering och finansierbarhet är samordnade. Endast då kan man undvika att den förmögenhetsrättsliga avvecklingen i oproportionerlig grad påverkar kontinuiteten i ett i grunden sund företag.
